Aftonbladet

Håkan Steen

Låten "I Can Tell by Her Eyes" hördes på diverse samlingar i fjol och blev en liten, liten indiehit. För blåset, de hamrande gitarrerna, handklappen och den strålande refrängen. Mer lika slagkraftig, beläst och charmigt nasal pop finns på första albumet från dessa Stockholmsboende östgötar. Hör "Home" eller "He's a Rebel" och inse att du fått något att kolla upp om du har pengar över efter att ha köpt biljett till Beulahs kommande Sverigeturné. Möjligen lite onödigt stram produktion för att vara pop med så mycket power i, men låt inte det hindra er.

+++

Britpop Arsenal

Toni Morga

Endlich mal wieder ein ansprechender Titel für eine Platte! Hinter dieser klaren Ansage und den dazugehörigen 10 Indiepop-Tracks stehen 5 Skandinavier, die auf den ebenfalls ansprechenden Namen Speedmarket Avenue hören. "I´m Going To Let…" hört sich an, als wäre es zwischen Studio und Proberaum aufgenommen worden. Produzent Fredrik Norberg und die Band selbst wollten damit die Authentizität der Songs mit den Annehmlichkeiten einer Studioproduktion versehen, um ein sehr persönliches Album zu schaffen. Das ist es dann auch letztendlich geworden. Eine nicht immer den Ton treffende Stimme, fricklige Gitarren und viele nette Melodien haben eben mehr Charakter als so manche durchgestylte Überproduktionen.

8/10

The Cricket

Anna Karlsson

Förkyld och febrig kryper jag ned under täcket med öronen i tät förbindelse med ett gammalt blandband. Surret från den mediokert inspelade kassetten verkar sövande och jag slumrar snabbt, redan under första låten, och hamnar mitt i vad som utan tvekan är ett bröllop. Jag vet att vi är någonstans i Skandinavien men alla pratar engelska och frågar mig om jag tillhör bruden eller brudgummen.

Sneglar diskret på programmet i värdens hand, Dear Nora och Beulah står det. Väljer Dear Nora efter viss tvekan, en tvekan som på något underligt sätt verkar fortplanta sig till bruden själv: hon dyker aldrig upp, brudgummen står övergiven och stampar framme vid altaret. Släkten stirrar, vännerna viskar. Till slut, efter evigheters väntan och tystnad griper Beulah-mannen efter en mikrofon och sluddrar något om att det säkert finns mer defensiva sätt att hantera detta på men i stället sliter han fram en schweizisk armékniv och rusar iväg.

Plötsligt står jag på en scen. I sann dröm-tradition har miljön hastigt förändrats och det är någon slags minifestival. Jag tror att jag har blivit en kille nu och heter Scott Spillane. Jag spelar trumpet och gästar The Aislers Set som av den sena timmen och framför allt den stora publiken att döma är festivalens huvudakt. Stämningen är hög, folk dansar på scenen, nere i publiken står folk från Aerospace och ackompanjerar låtarna med de vackraste handklappen jag någonsin hört.

Efter konserten vandrar vi något öronbedövade genom en före detta fabriksstad, helt ologiskt är det redan morgon och sommarhimlen spricker upp i en varm palett. Vi rör oss norrut mot ett kafé: Annars står det på skylten ovanför hörningången. Det finns två våningar och vi väljer den andra, den svängda trappan knarrar under våra slitna sulor när vi balanserar fyllda tekoppar och läskglas.

Mitt emot mig sätter sig en man vars röst jag är säker på att jag har hört förut. Han presenterar sig själv som Peter Perrett men några minuter senare heter han plötsligt Isak Klasson. Det hela är väldigt förvirrande. Ur kaféhögtalarna strömmar en av hans låtar, han nickar i takt och säger att den heter "Moments of Sudden Bright".

"Är inte det här 'Another Girl, Another Planet?'" frågar jag men då skakar han på huvudet. Hans telefon ringer och medan han sträcker sig mot sin väska vaknar jag och måste resa mig upp ur sängen för att kunna stänga av alarmet.

Förgäves försöker jag somna om, vill tillbaka, är fortfarande sömndrucken och förvirrad och helt övertygad om att bara jag blundar tillräckligt hårt kan jag kliva tillbaka, återvända till den bättre av världar. Men när freestylen dunsar i linoleummattan är det helt kört, klarvaken går jag upp och hittar Speedmarket Avenues fullängdsdebut längst ner i en skivhög på stereon, trycker slött på playknappen och måste nypa mig i armen flera gånger. Allting fortsätter där drömmen slutade.

För att popmusik av det mjukare slaget, vi kan kalla det twee, ska bli intressant krävs en nerv. Något som tar låtarna ovanför ett ofarligt lallande, något som gör att man minns dem och höjer dem från menlös bakgrundsmusik.

Speedmarket Avenue har den nerven.

Och det är givetvis knivigt att försöka förklara den i ord. Det kanske till och med är dumdristigt, men skitsamma. Framför allt finns här en känsla för arrangemang, för instrumentering, tempon och dynamik, melodier och harmonier och hela den grejen. Låtarna överraskar, tar oväntade vändningar som ändå känns självklara. Det är enkelt och komplicerat på samma gång, oskuldsfullt men inte poänglöst.

"He’s a Rebel" är inledningsvis en rätt vanlig poplåt men sticker snart iväg på sköna call and respons-partier och ett trumpetsolo som lyfter en upp i luften, nästan hela vägen till trumpetsolonas trumpetsolon i The Aislers Sets "Mission Bells". En av skivans bästa låtar, öppningsspåret "Will That Do" är både uppgiven och uppsträckt på samma gång. Jordiga "Home" pendlar mellan ösig orgelångest och xylofonstänkt vila. Det dova blåset i "Leave. Now" känns ömsom som ett hot, ömsom som ett plåster för trasiga hjärtan. "I Can Tell By Her Eyes" från förra årets EP "Is Anything Ever Done" är nog egentligen ganska sorglig men sprider sig i kroppen som den bästa serotonininjektionen.

Speedmarket Avenue står inte längst fram i utvecklingen av indiepopen, men de skapar beroendeframkallande musik, låtar man sjunger i sitt huvud långt efter att stereon är avstängd.

8/10

Dagens Nyheter

Malena Rydell

Speedmarket Avenue gör musik för en tillvaro där solen alltid skiner men alla är bleka ändå, där alla kan spela och genomtänkt indie är den enda av överheten sanktionerade musiken. Alla får vara med och spela tamburin och klappa händerna när de är riktigt glada, och sjunga stämmor likaså. Fast inte slumpmässigt och käckt. Det här är musik som vill uppfattas som intelligent. Med en lite manierad sångare skapar de ett helhetsintryck som den skeptiske skulle kunna avfärda som studentfestsindie. Särskilt när de i intervjuer säger stöniga saker om att de är rädda för att bli ett "svennigt JC-band" bara för att de gjort något, ack, så opuritanskt som ett helt album.

Men här finns gott om förmildrande omständigheter, inte minst en stor och uppsluppen melodikärlek, och bra popsånger som ingen kan ta ifrån dem.

Tillsammans med Fredrik Norberg (ex-Popsicle) har de gjort en första fullängdsskiva som verkligen har en ambition att komma längre än till lilla scenen på Emmabodafestivalen.

dagensskiva.com

Emelie Bååth

Speedmarket Avenue är ett sådant där band som har spökat runt omkring mig på diverse festivaler och samlingsskivor under ett par år nu men som jag ändå inte riktigt hunnit skaffa mig någon egentlig uppfattning om. Jag gör ett försök nu.

Det här är en svängig skiva med catchiga popmelodier och ett typiskt "Bennosound". Jag vet inte om ni vet vad jag menar men det är ju skillnad på indiepop och indiepop.

Nöjesguiden gjorde ett försök att reda ut det hela i förra numret, jag förenklar deras resonemang en aning.

Det finns alltså popsnören som beställer sjutummare dagarna i ända ifrån obskyra indielabelar, som älskar postpunk och snabb twee i stil med Hormones In Abundance och som självklart är bästa kompis med Johan Jacobsson och crewet bakom Twisterella. Dessa typer var väl representerade på just Bennofestivalen utanför Norrköping sommaren 2002.

Sen finns det alltså den andra ytterligheten inom indievärlden, något vi kan kalla; Per Bjurman-indie, det handlar om den breda indiemassan som älskar Håkan Hellström och Marit Bergman.

Jag måste väl erkänna att jag befinner mig någonstans där mittemellan, mitt i någon av de olika zoner av indie som finns. Men jag transformeras gärna till båda ytterligheterna beroende av vem jag umgås med och vad jag lyssnar på. På detta sätt skiljs alltså inte bara folket utan även sounden åt.

Och så fort jag lyssnar på Speedmarket Avenue börjar mina tår och till slut hela mina fötter att kröka sig in mot mitten, om man tittar uppifrån. Jag vill plötsligt väldigt bestämt ha mina ökenkängor och en randig tröja imorgon. Nu är det helt klart Bennopopen som gäller.

Det jag hör gör mig glad, det skramlar och känns härligt glädjefyllt och så långt ifrån överproducerat som man kan komma. Speedmarket Avenue rymmer element av några av mina stora favoriter. I "Home" låter de väldigt mycket Laakso i både sångsätt och sångmelodi, i klockspel och i blås. I "You're Not That Foreign Anymore" påminner de faktiskt lite om Built To Spill. För övrigt ett alldeles för bortglömt och helt underbart bra band!

I Speedmarket Avenues låtar hör jag dessutom en hel del Popsicle-vibbar och så förstås en stor nypa "Bennosound" till det.

Kanske är det verkligen den Fredrik Norberg, från just Popsicle, som har producerat skivan!? Förmodligen. Bakom utgivningen står dessutom, föga förvånande, en sån där typisk Bennoperson, nämligen Kristian Rosengren från Aerospace och The Legends. Världen är liten. Kolla upp detta. Benno regerar.

7/10

Ergo

Roger Gunnarsson

Det finns så mycket som skulle kunna bli fel med ett band som Speedmarket Avenue. I den vida genren svensk gitarrpop finns det som bekant både fåglar och fiskar, och tyvärr har jag nog känt att de sistnämnda tagit kommandot de senaste åren. Därför blir jag extra glad över Speedmarket Avenues debutalbum, som känns som ett bombdåd mot poserande indieband med mediaambitioner. En lovande försmak har funnits i vinylsingeln ”I Can Tell Be Her Eyes” som kom för något år sedan, och trots att den saknade ordentlig distribution så nådde den ut till hängivna popnördar världen över.

Och jag tror det även är nördigheten i själva bandet Speedmarket Avenue som får mig att falla för dem, och inte bara sortera in dem som ännu ett Shout Out Louds eller Her Majesty. Okej, här finns ju låtar som dessa band aldrig skulle kunna skriva, men det är just det lite naiva och tafatta med Speedmarket Avenue som gör att de plockar hundra sympatipoäng bara på sin framtoning. Jag vet att det kanske är en löjligt obskyr referens, men det fanns ett otroligt bra norskt popband som hette Tables för ungefär tio år sedan. De inte bara lät mycket som Speedmarket Avenue, utan gav mig också samma behagligt sympatiska känsla med sitt sätt att skriva perfekta poplåtar och sedan hålla sig från att producera sönder dem till tråkig standard i studion. Hjälten här heter Fredrik Norberg, och är samme man som en gång i tiden var med i Popsicle och som producerade en minst lika lysande EP med Aerospace ifjol. Det finns likheter mellan Popsicle och Speedmarket Avenue. Huvudpersonen Isak Klasson har en otroligt känsla för att skriva poplåtar. På samma sätt som Andreas Mattsson och Fredrik Norberg skapade svensk pophistoria i Popsicle, så smälter Speedmarket Avenue ihop idéerna från 60-talets Phil Spector-pop med nördindie som Violent Femmes, Hefner, The Mopeds och Tullycraft till ett enastående debutalbum. Det är rak pop, fast ändå snirklig nog att bli spännande och livfull. Låtar som ”He’s A Rebel” och ”You Set The Terms” kommer att följa med länge.

4/5

IndiePages

This is the debut album from Sweden's Speedmarket Avenue, after a pair of great singles. Produced by Fredrik Norberg (former member of one of the most important Swedish bands, Popsicle), the sound on this record is a definite improvement over the previous eps, but I've noticed that the songwriting is a lot more subdued. With "Will That Do", the album gets off to a slow start, though I don't mean that in a negative way. Rather than a poppy album with some slower moments, this is the opposite. Sure, there are still moments of Mopeds/New Pornographers-ish upbeat jangly pop like "He's A Rebel", "You're Not That Foreign Anymore" and the A-side of their last single, "I Can Tell By Her Eyes", but there are just as many slower songs, like "Last Song", "Leave. Now." and "Here To Follow" - and both sets of songs are excellent. Add a few trumpet flourishes and some rather catchy tunes, and you've got yourself a great album!

MTQ=9/10

indiepop.it

Salvatore Patti

E' confermata da qualche tempo l'esistenza in terra Scandinava di sacche di resistenza C86, partigiani armati di chitarre ed anorak in trincea contro le versione contemporanee di Agneta Falkstog e soci. E pensavamo di esserci preparati a dovere con dosi massicce di Legends e Radio Dept, ma l'esordio degli Speedmarket Avenue ci ha colto lo stesso di sorpresa, ci ha fatto tirare fuori dagli armadi le fotografie dei quindic'anni e della prima fidanzatina. Cose così. Eh sì, perché di fronte ad un album come "I'm going to let my new swiss knife answer to that" (questo è humor svedese) bisogna combattere con la nostalgia sin dalla nota 1. Per fortuna non troppo a lungo, perchè lei vincerà comunque.

Dopo un ottimo prodromo a sette pollici, gli Speedmarket Avenue si propongono come sponda ideale dei Radio Dept, forse più ortodossa ma al pari capace di tradurre una lingua quasi morta al tempo presente, di certificare gli elementi costitutivi del pop svedese ed isolarli nel contesto di un sussiegoso omaggio alla musica degli anni 80.

Ad esempio, la "Will That Do" che apre il disco sarebbe a tutti gli effetti, per sensibilità, chiaroscuri, progressione, un pezzo dei Radio Dept, ma con il 90% delle chitarre silenziato da tastierine new wave. Sta aggrappata alla sua bellezza triste, senza l'aiuto di un inciso degno di questo nome, con un arrangiamento che sembra improvvisato al momento e invece resiste stolido, guitar-pop con alternanze/sovrapposizioni di trombe e chitarre. Tanta è l'immedesimazione che dopo i colpi di bacchetta nell'intro della traccia 5 ci si aspetta di sentir partire il feedback di "where damage isn't already done" al posto delle tastiere zuccherine di "From the barricades". E se guardate bene dietro alla batteria vedrete in quell'angolo del garage la stessa pila di dischi usati dei Radio Dept, e nel medesimo ordine, dai Chesterfields ai Groovy Little Numbers. Forse tutto ciò non basta a qualificare una "scena"? Mai come in questo momento il pop scandinavo ha una sua personalità, oltre che sintomi precisi: mai come ora sarebbe possibile scinderlo nei suoi componenti essenziali, ricrearlo in provetta, consegnarlo ai posteri.

Nel caso degli Speedmarket Avuenue c'è all'opera anche un adorabile aspetto shambolic, la felice incoscienza di chi non sa e non gli interessa. Voci nasali, chitarre che tintinnano, basso a velocità supersonica, semplici basi ritmiche da filastrocche che evolvono impercettibilmente in canzoni. "He's a rebel", "You're not that foreign anymore" sono tremule e felici, in bilico tra la beata spensieratezza di un Eisenhower (che non andrebbe citato a modello, ma è per capire) e l'altrettanto ridente melodismo maturo degli Heavenly, tra imbarazzo ed eccitazione. È lo swedish touch, che fa i conti con i 60s solo per interposta persona, che anela ad una Sarah records (che già possiede) mentre impregna ogni nota con il suo stile.

Essenziale alla riuscita del tutto il melange di tastiere e fiati che integra il guitar-pop della band, anche se spesso gli SA tendono ad annegare il suono in questa melassa via via più indistinta con risultati non sempre gradevoli, eppure a loro agio nel contesto di una band che si fa scudo della sua stessa ingenuità.

"Last Song" è ideale da questo punto di vista: sta sulle corde di una moderata malinconia, esasperata a livelli incontrollati dall'abbraccio di tastiere d'epoca in una sequenza di poche note discendenti, un inciso più prezioso che semplice. E mentre cita i 14 Orsi Ghiacciati mostra tutta la distesa immacolata alle sue spalle: il coronamento di un album lontano dai didascalismi in cui l'indiepop prima o poi finisce per cadere, fatto di schiettezza e ironia. E tanti ascolti.

Le Manchester

Christian Gärtner

Speedmarket Avenue gör musik som får en att orka med tristessen, den gråa vardagen, och de gör musik som får ett indiekid att känna sig problemfri och gladlynt. Däremot blev det nästan som en slags tortyr för mig när jag fick epn "I Can Tell By Her Eyes" för drygt ett år sedan. Jag ville höra mer, mer av den där purpopiga nerven. Tyvärr dröjde det flera långa månader innan ett fullt album kom.

Men nu behöver jag inte känna tortyr, eller lång väntan längre. Speedmarket Avenue har äntligen släppt sin debutfullängdare, och precis som jag hade förväntat mig föll den mig i smaken direkt. Glädjeruset jag fick när jag för första gången hörde låten "I Can Tell By Her Eyes" kommer tillbaka på samma härliga sett, när den även till min förvåning medverkar på nya skivan. Precis som förr är det såväl som i den låten och de andra en väldigt glad popmusik man får ta del av. Det är upprepande gitarrslingor som i sin tur övergår till likartade blåsinstrument, men det som ändå fångar mest uppmärksamhet är sångarens nasala röst. Kvalitén på låtarna höjs och det hela blir till ett välbehagligt nöje.

Helheten ger ett väldigt positivt intryck och när handklappningen kommer igång i en del av låtarna på skivan är det nästan så att man skulle vilja ställa sig upp och bara dansa, så länge mina dammiga ben skulle orka. Fast det är däremot något som stannar i fantasin. Det som är bra med Speedmarket Avenue är att det är uppgiven gladpop som ställs tätt inpå depressiva låttexter, vilket jag länge tvivlat på om det verkligen gick. Nu har jag fått det förklarat mig och inte anade jag den underbara logiken bakom det hal. Väldigt bra förklarat till och med.

Det finns egentligen inte en låt på "I´m Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" som man lägger undan eller hade velat vara utan. Bara man ger varje låt tillräckligt med tid så märker man tillslut att skivan helt enkelt bra rakt igenom. Däremot ska jag varna för att bli alltför euforisk och spela sönder den. Det är lätt hänt.

4/5

makebelieve.se

Martin Jönsson

Det är rätt så ofta som jag skriver och hyllar svensk popmusik, trots att jag egentligen inte vill. Indiepop har blivit hur stort som helst i Sverige och har inga problem att nå fram och få skivkontrakt idag, talang eller inte. Bara för några år sen fick man verkligen anstränga sig för att få en demoskiva med banden som man gillade efter en spelning. Det är inget negativt att popen går framåt, men ni förstår vad jag menar, det är kul att ha något för sig själv. Det är enkelt och lyssna på popmusik i dagens Sverige, alla gör det.

Men ibland tvivlar jag på mina teorier när man hör en skiva som ”I’m going to let my new swiss army knife go”. Glöden tar inte slut en enda gång på albumet och redan i första låten känner man en sorts upprymdhet och glädje. Kan det vara så att det är så bra att folk inte längre kan hålla emot?

Speedmarket har inte saktat ner på tempot, utan sprider sin glädje med vackra popmelodier som får lyssnaren engagerad i vad det är som händer. När ”Will that do” kommer igång blir det en perfekt början på skivan. ”I can tell by her eyes” har redan spelats en hel del på radio och en av dom bästa låtar gruppen gjort. ”From the barricades” är en annan av höjdpunkterna, något sorglig kanske, men inger ändå hopp. Det finns tio vackra låtar på det här albumet. Gruppens tidigare verk var lite vassare och uppfinningsrikt, men det här är ändå en oförglömlig skiva som jag tar med mig i MakeBelieves festivalbuss i sommar.

Nerikes Allehanda

Håkan Pettersson

Norrköpingsgrupp som efter en uppmärksammad ep och några inhopp på samlingsskivor nu albumdebuterar. Det här är väl indiepop i sin mest tydliga skepnad. Lite svajig sång som pendlar mellan charmigt amatörmässig och rastlöst personlig. Men mest imponerar några riktigt starka låtar fast produktionen är på gränsen till hemmainspelad. "Will that do", "I can tell by her eyes" och "He’s a rebel" (nej, inte gamla Crystals-låten fast den har ett annat typisk Phil Spector-intro) är ju toppenlåtar.

3/5

No Disco

Martin Sernestrand

Nu är den äntligen här. Jag blir helt vimmelkantig av lycka. Har väntat i nästan två år nu. Men det kan det mycket väl vara värt, det här är årets bästa platta, och bli inte allt för överraskade om den så förblir. Ja, redan när deras sjutummare snurrade sina första varv hemma hos mig i Borås så förstod jag att det var något på gång, i det ögonblicket, förstod jag att det var kärlek.

Hur kan man bara förklara så starka känslor på några få rader? Jag skulle behöva ett helt fanzine till att bara klargöra mig, men eftersom det inte skulle funka så får jag nöja mig med att skriva att Speedmarket Avenue är lycka för mig. Så om ni inte är helt kallsinniga och likgiltiga individer som helt saknar känslor så ska ni springa iväg och köpa den här skivan. Den är overkligt bra.

Norrköpings Tidningar

Roland Klinga

Varför envisas detta band med en sån lång titel på en skiva? Det är en berättigad fråga. Framför allt eftersom titeln egentligen inte säger någonting. Annars finns det två utmärkande drag på denna skiva från Norrköpingsbandet Speedmarket Avenue. Ett bra och ett svårt irriterande. Låt mig börja med irritationsmomentet. Isak Klasson må vara en begåvad låtskrivare. Men hans sångkonst känns inte helt klockren. Framför allt märks det när han allt som oftast måste dra ut på orden för att liksom få ihop det på slutet. Lite väl många "aaa", "eee" och "ooo" för min smak. Fast å andra sidan finns det några riktiga pärlor på den här plattan. Pärlor som gör att jag fort glömmer vissa låtar. Men I can tell by her eyes är en riktig hit. Eller snygga Home. Eller varför inte min favorit From the barricades. En popvals som andas sommar, hängmatta och taktbyte.

3/5

Situation Stockholm

Anna Swantesson

Gör man popmusik med inslag av electronica, samplingar eller trummaskiner har man en klar fördel jämfört med dem som gör popmusik av klassiskt slag. Inte för att musik med elektroniska element automatiskt är bättre utan för att där ofta finns en vilja till korsbefruktning eller förnyelse. Gör man klassisk gitarrpop ställs det andra och högre krav och man måste skriva bättre låtar för att vara intressant.

Norrköpingsbandet Speedmarket Avenue spelar konventionell struttig indiepop, men där de brister i originalitet vinner de på en osedvanligt sprudlande intensitet och variationsrikedom. Deras debutskiva är fullsmockad av somrigt handklapp, lekfulla blåspartier och varma orgelslingor. Om alla låtarna skulle hålla lika hög klass som ljuvliga He's a Rebel kanske man skulle kunna jämföra bandet med utländska indiestorheter som Lemonheads, Beulah och Teenage Fanclub.

Nu är inte Speedmarket Avenue riktigt där än. Ibland har de inte tillräckligt starka låtar och ibland låter det lite taffligt och skevt. Men skevhet, lekfullhet och charm är i min värld värt mer än proffsighet, åtminstone när det gäller popmusik. Jag hoppas att Speedmarket Avenue aldrig får kontrakt med något storbolag, blir tighta och tråkigt proffsiga.

Sonic

Sara Martinsson

Vart har nördarna tagit vägen? Vad hände med perioden då alla ville se ut som Rivers Cuomo, när man indentifierade sig med "Revenge of the Nerds" och Screech i "Pang i plugget" var råcool i högt sittande mjukisbyxor? Nej, den är inte här i alla fall.

Amerikanerna däremot har alltid varit bättre på det där, och fortfarande kan ett band som Tullycraft turnera kontinenten runt i tjocka brillor och shorts. Det är en i sig våldsamt punkig attityd som vilar bakom den där anti-coolheten. Det är inte det minsta fegt att vara annorlunda och kanske just därför, för att det kräver så mycket, har svenska band alltid hellre svidat upp än tänkt till. Speedmarket Avenue är ett undantag, och i och med deras debutalbum "I'm Going to Let My New Swiss Army Knife Answer to That" sproder de sol över en bortglömd skärva pop.

Fast kanske inte sol i betydelsen att kvintetten från Norrköping är så där rysligt happy-happy, egentligen. Speedmarket Avenue sveper snarare in sin ljusblå handklappspop i en ständigt närvarande känsla av melankoli. Det som vid första anblick är ett leende blir genomskinligt oc det är där, i det allvar som kan anas där under, kärnan finns.

"I'm Going to..." följer upp där Speedmarkets senaste EP slutade - i besvarade förälskelser med den amerikanska indiescenen av i dag. Loves trumpeter och gnistrande körer. Inledande "Will That Do" är hopplöst intensiv, långsamma "Leave. Now." sönderslitande desperat och "He's a Rebel" med Motown-trummor och call-and-response-kör alldeles briljant i sin tjurskallighet. Och vore det inte för att det filter "I'm Going to..." passerat genom har varit lite väl snällt hade den här debuten varit ungefär hur fin som helst.

Nu lider den av en produktion som, signerad ex-Popsiclen Fredrik Norberg, mest verkar okänslig. Bitvis låter det helt omixat, med märkliga tempohöjningar och kasst justerade nivåer som får instrumenten att byta plats med varandra hej vilt. å ena sidan är det lo-fi-charmigt, å den andra i det närmaste elakt mot en så genomtänkt grund.

"I'm Going to Let My New Swiss Army Knife Answer to That" är trots det en ljus och glad början på någonting som med en mjukare hand kommer att kunna färga himlen alldeles klarblå. Den är också en obeveklig knuten näve för den osminkade popmusik som inte bryr sig det minsta om att vara häftig, och på så vis blir det punkigaste och bästa man kan tänka sig. Rivers Cuomo anno 1994 hade varit stolt. Screech ahde köat i timmar för vinylutgåvan.

7/10

Try Happiness

Jörgen Svensson

En bit öppen yta i den småländska skogen, en fotboll, vänner, några öl (förmodligen några för mycket) och någonstans där, strax innan eller efter, en glimrande spelning med Speedmarket Avenue. Jag minns att jag förundrades över hur sångaren och låtskrivaren Isak Klasson såg så glad ut under hela spelningen. Jag minns trumpeter, jag minns alltid trumpeter. Jag minns den som en av de bästa spelningarna på förra årets Emmabodafestival. Jag minns att många jag känner missade den spelningen, de tyckte nog att de hade väldigt trevligt ändå.

Andra gången, de spelar på Starke Adolf. Vi var ungefär fyra personer som stod längst fram och knöt nävarna. Vi log. Isak avslutar låtarna med the Jam-hopp. Eller Eggstone-hopp, för de som minns tidiga spelningar med röda regnrockar. Jag vågar säga att det var lycka vi kände. En lycka delad av alltför få. Och för mig är det ett mysterium. Redan på förra årets singel "Is Anything Ever Done?", med smått geniala "I Can Tell By Her Eyes", visade de hur mycket vi längtat efter melodiös gitarrpop. Att de sedan stod med ena foten i powerpopen och den andra i Aerospace och Fairways jangelpop gjorde ju förstås ingenting. Och om man gillade singeln lär man inte bli besviken på albumet. "You Set The Terms", "Home" och "He’s A Rebel" borde vara givna på varje indiepopparty med självaktning. Det enda som lägger sordin på stämningen här är att produktionen, signerad Fredrik Norberg (ex-Popsicle), är lite för mycket lo-fi för min smak. Jag hade gärna låtit gitarrerna klinga klarare, men det förblir ändå en anteckning i marginalen. För gör man så här medryckande musik, sjunger man som Isak Klasson och döper en låt till "He’s A Rebel" är man inget mindre än enastående.

Och för er som inte har förstått ÄN, en kort resumé: glimrande, trumpeter-, knutna nävar, leenden, enastående. Årets svenska fullängdare hittills.